SofiaSundberg

Högt över taken,
ljuder vingesusen.
Och intill oss vaknar mening,
av glömskans sky förfrusen.

Fritt över havet,
dansar kvällningsdimma.
Och månlös skrattar sametsduken,
trots långt framskriden timma.

Djupt under broarna,
sveper mörkerbaners bröder.
Och lycklig drömmer trollsländan,
om skuggflykt emot söder.

Tätt intill kinden,
faller bruten tår,
och i silverbestänkt ljusstoft,
synes efterkloka spår.

Mjukt intill barmen,
har blodros slagit rot.
Och rispa utav taggen,
flyr från gråtmild bot.

Långt bortom regnbågen,
ekar våra skratt.
Och nära bottenfrusen stillhet,
lyss vi till tomheten i natt.

Framför stadsmurens portar,
skrålas dryckesvisor.
Och intill den överfulla kajen,
glittra hjärteflisor.

Så högt över världen,
ovan stadens nattrafik.
Och fjärran ifrån rättvisan,
blir var man den andre lik.

Vitt blir svart och vise versa,
där kvällning andas ut.
Och låtom oss nu sväva,
mot evighetens slut.

ge dig hän, ty;

Blott i en episk verklighet,
kan vi komma riktigt nära.
Och låtom oss nu älska,
må det brista eller bära!