SofiaSundberg

Igår kväll så låg ja i sängen och funderade.
Idag är det urn nedsättning för farfar.
Allt slår mig så plötsligt som ett slag i magen att han faktiskt aldrig kommer tillbaka.
Och ja blir så arg och frustrerad över att jag aldrig fattar då människor bara försvinner förevigt.
Att man verkligen aldrig, aldrig, aldrig kommer att få se dom igen mer än på ett ynka foto.
Att man aldrig kommer höra deras röst.
Ibland blir jag så frustrerad att man inte kan få se in i framtiden.
Skulle ändå vilja veta, för då skulle man se livet ur ett annat perspektiv och ta vara på de nära och kära
som man lever med.
Jag önskar att de fanns evigt liv.
Jag vill ha mina nära kvar hos mig förevigt.

Finns det ett liv efter döden?
Kommer vi ändå ses igen?



Farfar.
Vill bara säga till dig att vi mår bra här och farmor klarar sig bra på egen hand.
Pappa hjälper henne med lite praktiska saker som du oftast gjorde.
Just nu är hon uppe i en flytt till en fin lägenhet på Kvissle.
Pappa mår också bra, han blir nog kvar på jobbet på Milko så han känner sig nöjd.
Molly växer så de knakar hon ha blivit en stor voffe nu.
Tilda springer som aldrig förr och pratar hela tiden.
Ludde, ja våran egna farbror Ludde han uppfostrar Molly men inte ger hon upp.
Hon vill ju leka med honom men han är lite seg.
Du och Ludde kanske träffas snart i himlen.
Tiden går ju som sagt fort, och de är de som slår mig hårt i magen.
Jag lovade mig själv att inte vara ledsen men det är ju inte så lätt.
Men du ska veta att vi har de bra trots omständigheterna.
Men vi saknar dig mer än allt.
Ta väl hand om dig och hälsa våra nära där uppe.